onsdag 13 augusti 2014

Hundar i vården: ett svar till några sjuksköterskor i Psykiatri Skåne


Hej!

Vi är två sjuksköterskor inom psykiatrin, som förutom ett stort intresse för människor, även har ett stort intresse för hundar. Vi har många tankar och idéer kring att arbeta med hundar inom psykiatrin och skulle vilja ta del av era synpunkter på hur detta bäst skulle genomföras. I vilka situationer skulle hunden kunna vara användbar? Vilka egenskaper bör hunden ha enligt er? På vilket sätt skulle vårdtagaren kunna bli hjälpt att må bättre genom att jobba eller umgås med hund? Ser ni några risker? Ser ni några fördelar?

Vi ser fram emot en dialog mer er angående detta och hoppas att kunna nå vårt mål: att förbättre psykisk ohälsa med hjälp av hundar i vården.

Vänliga hälsningar,

Anja Vestergren 
Gunilla Persson




Hej Anja och Gunilla! 

Det hörs fantastiskt skojigt att ni tar ett sådant initiativ, ett som har alla förutsättningar att lyckas mycket väl! 

Den helt överväldigande delen av svenska assistanshundar är ju ledarhundar för blinda (250 stycken). År 2009 inledde Hjälpmedelsinstitutet och Socialstyrelsen en försöksverksamhet med assistanshundar inom andra områden, så numera finns det cirka 100 hundar av andra typer, för personer med rörelsehinder, nedsatt hörsel, diabetes, epilepsi – och terapihundar och rehabhundar för psykiatrin. Svenska Kennelklubben har utbildat ekipagen, men gör ju detta inte längre i avvaktan på den utvärdering som Socialstyrelsen ska vara färdig med innan årets slut.  

I främst USA har det dock blivit allt vanligare med "psykiatriska servicehundar" (PSD). Det finns också särskilda assistanshundar för autism och "autismterapihundar". Fördelarna med de senare beskrivs så här, när det gäller barn med autismspektrumtillstånd:

- Lugna barnet. Autistiska barn drabbas ofta av starka och oförutsedda utbrott. Hunden kan tränas att förhålla sig lugn under utbrottet, samtidigt som barnet kan lära sig att den kan klappa och kela med hunden. Detta är dock högst individuellt, i vissa fall har det fungerat mycket väl, i andra inte alls.

- Minska upprepade rörelser. Många autistiska barn uppvisar repetitiva rörelser, som att gunga fram och tillbaka under väldigt lång tid. Barn som lärt sig att de istället får lov att krama hunden drabbas mindre av detta. Det finns terapihundar som lärt sig känna igen sådana upprepade beteenden och kunnat avbryta barnet. 

- Förhindra att barnet försvinner bort. Autistiska barn har en stark tendens till att gå sin väg ifrån resten av familjen. Terapihundar kan agera vallhund gentemot barnet samt alarmhund och varna familjen genom skall. 

- Själsfrände. Hundar är experter på att kunna känslomässigt förstå personers behov och vilja.  
     


När det gäller vuxna med autism har hundarna visat sig kunna hjälpa till med att sortera intryck. För en autistisk person kan det vara svårt att värdera olika ljud: en fluga som surrar, någon spikar i väggen, en bil som bromsar, brandlarmet som utlösts. Alla dessa är bara en del i en kakafoni. Hunden kan då verkligen slå larm! Även när det är mindre dramatiskt är hunden behjälplig, som att påkalla när det ringer på dörren eller telefonen. 

En sak som slagit väldigt väl ut är ”läshjälpshundar” för autistiska barn. Har fungerat mycket väl för barn med dyslexi och andra funktionsnedsättningar också, invandrarbarn som behöver stöd för språket eller enbart för att intressera barn för böcker och läsning. Autistiska barnen gillar ofta inte kroppskontakt, så de får närma sig hunden försiktigt, lära sig klappa den, lyssna på hjärtat. Sedan får de välja en bok som de får läsa högt ur. Eftersom hunden garanterat är lycklig för att få vara med  flocken, men inte heller kommer med någon kritik av läsningen, sprider sig glädjen till barnet. 

 



När det gäller de psykiatriska assistanshundarna brukar de hjälpa till med att passa tider, hjälpa folk att hitta rätt i geografin och trafiken, hålla koll på att medicinerna tas i rätt tid, ser till att man tar regelbundna promenader, äter och sover regelbundet, etc. Mer eller mindre grava kognitiva störningar är ju typiskt för psykiska funktionsnedsättningar, det vet ju alla vi som har eller har haft sådana. 

Hundarna kan också stoppa självdestruktiva eller repetitiva handlingar, fungera som stöd i fall ägaren tappar kontrollen eller kontakten med omvärlden, föra bort personen från störande eller farliga miljöer, etc. Hundar verkar kunna tränas till att göra det mesta! Och naturligtvis utgör de också ett känslomässigt stöd.       

Vuxna med autismspektrumtillstånd har upplevt obehag av traditionella assistanshundar typ labrador retrievers på grund av att deras päls är kort och sträv. Men detta är det enda problem som jag hört talas om när det gäller hundraser. 

När det gäller rehabhundar har problemen i USA istället gällt omgivningens reaktion. Personer med psykiska funktionsnedsättningar har ju varken vit käpp, rullstol eller synliga funktionshinder, vilket gjort att okunniga personer ifrågasatt deras trovärdighet och behov av assistanshund. Ägarna är i sin tur sällan särskilt villiga att prata om sitt psykiska handikapp. 

Andra har reagerat på att vissa har ”löjliga knähundar” istället för ”riktiga hundar” typ schäfer. Men alla typer av hundar har visat sig fungera bra som psykiatriska arbetshundar. Rasen verkar vara ovidkommande, det är istället samspelet mellan hund och ägare som är avgörande för ett fungerande ekipage. 
Personligen är jag väldigt förtjust i terrier och skulle rekommendera en satsning på dessa! Kraftfullt temperament, intelligens, extrem läraktighet, stark lojalitet emot ägaren men ändå stor förmåga att var sällskaplig gentemot andra människor. Terrier, det är RIKTIGA hundar! 


[Lucy – världens minsta assistanshund]

Yorkshireterrier har visat sig fungera bra, trots att de bara ser ut som gullig trasselsudd. En kvinna i USA hävdar att hennes yorkie kan byta sängkläder åt henne! 

Jag kom därför att tänka på följande. I Göteborg blev för några år sedan en kvinna anfallen av en våldtäktsman, medan hon rastade sin hund, som jag tror var en yorkie (eller kanske skye- eller silkyterrier). I alla fall angrep hunden mannen direkt och slogs med honom, ända till dess att våldtäktsmannen insåg att det var säkrast att fly fältet...

Men det har uppstått ett verkligt problem i USA med falska assistanshundar. Kriminella har köpt  västar avsedda för assistanshundar för att dra på de egna hundarna, ungefär som kriminella skaffar falska tillstånd för handikapparkering åt sina bilmålvakter. Säker legitimation lär därför vara nödvändig, både för hund och ägare.   
   
Och jag rekommenderar definitivt inte för stora hundar!  

En bekant till mig drabbades svårt av psykisk sjukdom, hon blev allt mera grälsjuk och slog sönder alla möblerna i lägenheten (till sist begick hon självmord). Någon person uppmanade därför Margaretha, säkerligen i missriktad välvilja, att skaffa sig en sällskapshund. Detta resulterade i att Margaretha skaffade sig en – grand danois, det största monster till hund som jag någonsin sett...   

”Lille Totte” hade också vissa egenheter. Han tyckte MYCKET om att skälla, vilket definitivt inte uppskattades av omgivningen. ”HAN SKÄLLER JU SÅ ATT HAN KAN UPPVÄCKA DE DÖDA!” klagade en upprörd granne. ”Lille Totte” tyckte också om att leka med familjens katt genom att ta honom hel i munnen, det var bara huvudet och svansen på katten som stack ut ur mungiporna. ”Lille Totte” var förmodligen fullständigt färdig för LPT...  

Mitt råd är alltså följande: 

Kontakta Svenska Kennelklubben och hör hur deras utbildning har gått till.
Kontakta Socialstyrelsen och hör långt deras utvärdering nått när det gäller alternativa assistanshundar. 
Håll koll på ”det existerande forskningsläget”, speciellt då utvecklingen i USA, som ligger långt före Sverige i tiden och där också lagstiftningen om tillgänglighet gett större svängrum för andra typer av assistanshundar än ledarhundar. 



John Andersson

Intressepolitisk företrädare inom psykiatri och funktionshinder                                                                                                                                                                                                             
SHEDO 
PO-Skåne 
HSO-Skåne 
NSPH-Skåne
RSMH-Skåne


Remissvar: Skurups kommuns "Vision 2030"


Yttrande över förslaget till Vision 2030

Skurups kommun har nu producerat sin ”mentala bild av sitt idealtillstånd”: Vision 2030. En samvetsgrann tjänsteman på kommunhuset upptäckte dock fyra (4) dagar innan dokumentet skulle färdigställas, att det kommunala tillgänglighetsrådet – mera känt som ” Korta transportsträckan” - aldrig ombetts yttra sig, trots dess position som ”referensorgan till kommunfullmäktige”...   

Svaret gick nu ändå väldigt lätt att formulera: funktionshinder omnämns inte ens i dokumentet! Föga förvånande; kommunens handikapplan är 13 år gammal. Tillgänglighetsrådgivaren har där en central roll. Tjänsten drogs dock in, eftersom den tidigare rådgivaren var allt för effektiv och energisk...  

Inget om socialpsykiatri och LSS! Region Skåne och flera skånska kommuner antar just nu strategier för att anställa fler personer med psykiska och intellektuella funktionshinder – men inga visioner här i Skurup. Österlenkommunerna ska nu anställa ett fjärde personligt ombud för personer med psykiska funktionshinder, en nyckelverksamhet för kvalitativt god socialpsykiatri – Skurup har däremot inte ens ett PO på halvtid! 

Skurups kommun vision är alltså att fortsätta med politik att göra funktionshinder osynligt, samt att  bibehålla sin placering som Sveriges säkerligen SÄMSTA kommun när det gäller socialpsykiatri...

Slutsats: Ett totalt förkastade av ”Skräck”-vision 2030!

John Andersson
Ordförande Skurups Kommunala Tillgänglighetsråd