Karolina Åkesson - Bortglömd pionjär inom skånsk arbetarrörelse

Öppet brev till den skånska arbetarrörelsen:

Varför är Karolina Åkesson bortglömd?

Den 16 februari 1890 dog Karolina Åkesson, endast 52 år gammal, men uppenbarligen utsliten och gammal i förtid. Hon var född i Växjö år 1837. Hon födde nio barn, varav några dog i späd ålder. Det finns inga kända fotografier av henne, endast av hennes ena dotter, Jenny. Ett öde som Karolina Åkesson delade med tusentals andra anonyma proletärer.

Det som gjorde att Karolina Åkessons namn ändå kom att höja sig över arbetarklassens anonyma dimma berodde dock inte på någon oväntad generositet ifrån det borgerliga klassamhället, utan på att hon i samband med sin död finns omskriven i två väldigt känslosamma artiklar, skrivna av Axel Danielsson, redaktör för den socialdemokratiska tidningen Arbetet i Malmö:

Jag minnes från mina första föredrag i Malmö en äldre kvinna, klädd i grå kappa, undanskymd och tillbakadragen, med ett ansikte, som ovillkorligen intresserade. Hon kom regelbundet till varje möte. Jag lade märke till henne därför att hon var den enda kvinnan. Och när jag såg på henne närmare, kände jag mig tilldragen av det allvarliga och forskande uttrycket i hennes skarpa, markerade drag. Vi lärde snart känna varandra, och alltjämt, i glada som dystra stunder, var hon med och blev sedan själen bland de kvinnor, som efter hand ställde sig under vår fana. [...]

Hennes liv var bittrare än någon annans. Sedan flera år kämpade hon ensam sin existenskamp både för sig och sina barn. Hon vann sitt usla bröd som städerska, helt simpelt som tjänande »syster» åt överklassen. Och trots allt det förödmjukande i denna ställning bar hon sitt huvud högt, med en stolthet, som ofta gjorde henne otillgänglig för dem som ej kände henne. Hon bar inom sig proletärens hat, men också känslan av det värdiga och upphöjda i hans sak. Därför var hon också uppskattad och avhållen av alla, som stodo den revolutionära socialismen nära.

Brutaliteten emot henne varade ända fram till hennes död. Strax innan hade Karolina Åkesson avskedats ifrån sitt arbete, av politiska skäl, som städerska på högertidningen Skånska Aftonbladet. Samtidigt hade hennes svärson Wilhelm Åhlund avskedats ifrån sitt arbete, även det av politiska skäl.

Karolina Åkesson var ingen propagandist, agitator, administratör eller organisatör. Ändå kom hon att spela en helt central roll i den unga arbetarrörelsen i Malmö. Som Danielsson framhöll, så var hon den första kvinnan som anslöt sig och inspirerade fler kvinnor att komma med. Hon var också mycket äldre än den grupp unga män som partiet i övrigt var organiserat kring; vid hennes död var Axel Danielsson endast 26 år gammal. Och hon hade levt ett hårt liv, hårdare än vad många av dem kunde föreställa sig.

Men hon ”fanns med” när något hände! Hon ”fanns med”, när Axel Danielsson ställdes inför domstol av politiska skäl. Hon ”fanns med” och gav honom blommor, när han släpptes ur fängelset. Hon var en moralisk kompass för den unga arbetarrörelsen, en indikator på att deras sak var rätt.

Karolina Åkesson dog söndagen den 16 februari och skulle begravas söndagen därpå. Av okänd anledning framflyttades begravningen till onsdagen den 19 februari, dagen efter det att Danielssons minnesord i Arbetet publicerades; man får ju lätt misstanken, att det skedde av politiska skäl!

Detta var alltså långt innan ”sociala medier” och ”gilla”-knappar på Facebook. Istället hade cirkulär gått ut på morgonen till Malmös olika fabriker och verkstäder, varefter det spreds muntligen att begravningen skulle ske i fackelsken. Halv åtta på kvällen följde människomassan Karolina Åkessons begravningståg längs Norregatan. Enligt en uppgift skulle 6.000 personer ha slutit upp. Man ska då ha i minnet att Malmö enligt 1890 års folkräkning hade en befolkning på 48.504 personer – alltså skulle 1/8-del av Malmös befolkning ha deltagit i begravningen!!!

Vid begravningen höll Axel Danielsson också tal:

Alla som gått med under våra fanor kände Karolina Åkesson. Bland dem var hon städse främst, när det gällde en uppoffring av kraft eller av sista skärven för att bära våra läror ut till det arbetande folket. Därav kommer det sig, att den grova tjänstekvinnan, då hon nu gör sin sista färd genom den

stilla kvällen, åtföljes av en eskort så ståtlig, att en kung skulle lägga upp allt sitt guld för att få den.

Han avslutade talet med en kraftfull framtidsvision:

Men vi, medborgare, som tillhöra samma falang, där den döda var med, vi kunna utan fruktan närma oss graven och se döden i ansiktet. Döden är dock proletariatets verklige vän och befriare. Och en dag skola vi samlas kring en annan grav, en jättelik grav, som skall uppsluka det samhälle den döda hatade så djupt.

Sov i ro, Karolina Åkesson! Tag mot vår sista hälsning och vår tack för allt vad du gjort! Sov i ro! Din ande skall alltid leva ibland oss.

Men 125 år efter Karolina Åkessons död är det kapitalistiska klassamhället fortfarande en lika levande parasit som då, om än det fått lite human polityr.

Och Karolina Åkesson, den första kvinnan som anslöt sig till Malmös arbetarrörelsen och som fick stadens arbetade befolkningen att gå man ur huse, sent på kvällen och mitt i vintern, för att ta ett sista farväl av henne, hon verkar däremot ha fullständigt utplånats ur historien.

”Sociala framsteg och förändringar under en historisk period sker i proportion till de framsteg kvinnor gör mot friheten, medan socialt förfall sker som ett resultat av inskränkningar av friheten för kvinnor.” Detta fastslog den ”utopiske” socialisten Charles Fourier år 1808. Under de följande 200 åren har detta varit en grundpelare inom socialistisk teori och ideologi.

I dagens ”feministiska” debatt handlar det dock om att Sveriges historia inte bara ska vara dess kungars, utan även dess drottningars. Att kvinnliga direktörer inom de kapitalistiska storföretagen måste ha lika stora möjligheter att göra karriär och skaffa sig lika groteska löneförmåner som manliga direktörer.

Är det inte dags att man istället lyfter fram Karolina Åkesson och dagens kvinnliga proletärerna, de som tvingas att vara anonyma och osynliga ”tjänande systrar” åt den kvinnliga överklassen?

John Andersson

Karolina Åkessons dotter Jenny Åkesson (1867-1941) 

gift Åhlund och Röslid

Liksom modern en sann radikal

http://www.internationalen.se/2015/03/arbetarrorelsens-glomda-kvinnor/